Min älskade Nikon är död... Å den som verkligen känner mig, vet vad det innebär= djup depression...

Att vara utan min kamera, mitt största intresse (efter hundarna), är lika illa som att bli av med bägge händerna, utan min kamera är jag inte jag...   

Att jag tvingas vara utan min kamera, skulle vara som om Per blev tvungen att göra sig av med ALLA bössorna å aldrig mer få jaga...

Jag har suttit hela morgonen å kollat efter en ny kamera (den här gången blir det en sprojlans!), men 7-10.000 är ju inget man hostar upp bara sådär...   

Så nu blir det till att offra en hel del, för jag SKA ha en ny kamera, om jag så ska behöva leva på nudlar å vatten i flera år.

Nån tänker väl nu att vafan, det hade kunnat vara värre, det är ju BARA en kamera, men den fan vet inte vad den pratar om, den känner inte mig i såna fall!!

Nu kan jag inte fota längre (jag som ÄLSKAR att fota våra hundar till exempel!!)...   

Jävla jävla jävla skit!!   

Vila i frid, min älskade Nikon...