Min älskade Nikon är död... Å den som verkligen känner mig, vet vad det innebär= djup depression...

Att vara utan min kamera, mitt största intresse (efter hundarna), är lika illa som att bli av med bägge händerna, utan min kamera är jag inte jag...   

Att jag tvingas vara utan min kamera, skulle vara som om Per blev tvungen att göra sig av med ALLA bössorna å aldrig mer få jaga...

Jag har suttit hela morgonen å kollat efter en ny kamera (den här gången blir det en sprojlans!), men 7-10.000 är ju inget man hostar upp bara sådär...   

Så nu blir det till att offra en hel del, för jag SKA ha en ny kamera, om jag så ska behöva leva på nudlar å vatten i flera år.

Nån tänker väl nu att vafan, det hade kunnat vara värre, det är ju BARA en kamera, men den fan vet inte vad den pratar om, den känner inte mig i såna fall!!

Nu kan jag inte fota längre (jag som ÄLSKAR att fota våra hundar till exempel!!)...   

Jävla jävla jävla skit!!   

Vila i frid, min älskade Nikon...   

Alltså, våran parson russell terrier... ÄR hon verkligen på riktigt...!?   

I lördags gjorde hon det IGEN!!   

Den ena efter det andra bangade ur å sket i att följa med oss ut å jaga med Pantera på lördag förmiddag. Men vi är inte de som är de så vi tog vår hund å for ut själva.

Fick bli Hagöna, trots att jag inte trodde på det stället alls, men som Per sa: det låg nära till hands! Vi skulle nämligen till System Bolaget innan vi skulle iväg på 60 års kalas.

Väl på plats öppnade jag skuffen, tog av Pantera hennes "jakttäcke", satte på grytpejlen å sen väntade hon ivrigt på ett varsego å när hon fick det for kanonen iväg.

Vi knata runt hela ön, hon testade väl några hål men nada...

Jaja, vi å Pantera fick motion ialla fall, alltid nåt   

Men så kommer vi till ett ställe å vår parson for ner i ett gryt, och första minuten gick å vi började ana saker å ting...! Skiiitkul, mittimot oss stod ett hus, sista huset i byn som jag ville ha framför oss just då...! Å på gårn stod 3 stora gäss å tittade på oss, publik till råga på allt.

Men men, vi FICK jaga där, men kändes olustig ändå.

Vi hör Pantera skälla under backen     Vi känner även hur det dunkar under våra fötter.

Några minuter senare kommer Pantera ut, vafan nudå!?

Per säger då att nu gör hon precis som hon ska, vet jag väl, men det var ju inte likt henne   

Hon slinker sen ner i grytet igen å det hörs dova skall under backen, vi känner även hur det dunkar igen under fötterna.

Några minuter senare kommer hon ut igen. Hon får beröm å mallig som bara den slinker hon sen ner å samma visa igen.

Tredje gången hon kommer ut kopplar jag henne. Vi står sen nån minut å ut kommer räven i 180 blås, Per väntar in att den ska komma ut på åkern för att slippa skjuta mot huset så att säga.

Vad som händer sen, kan vi glömma för att sen gå vidare här i livet   

Kvar på platsen står jag å en skitglad hund, Per å räven var borta.

Vi undersöker skottplatsen, men hittar bara några hårtussar... Per ringer runt, får till slut tag på en som kunde komma till oss med en stövare.

Fick bli Lars å schillern Rapp.

Vi började spåra igen, men utan resultat, tror han bara spårade oss där vi gått tidigare under dagen. Inte en bloddroppe hittades så det var nog en skaplig bom det där...

Behöver jag säga att Per svor en del efter detta      

Jaaaa, riktigt riktigt surt, faktiskt. System Bolaget missade vi också, men det ordnade Åsa upp.

Men det enda vi kan trösta oss med är att våran älskade Vargguld´s Pantera gjorde ett SKIIIIITBRA jobb med räven, som Per säger: om 1 år är hon nog satans giftig...!   

I fredags var vi till Borlänge. Passade på att äntligen svänga in hos veterinären å fråga om de hade nån minut över för att vaccinera Pantera (bättre sent än aldrig). Det hade de!

In med Pantera, å svansen gick som aldrig förr, som vanligt.

Vi fick komma in på ett rum å vänta några minuter, sen kom veterinären in med sprutan i högsta hugg varpå hon säger "men är man SÅ HÄR glad, då måste man ju få lite godis" så hon försvinner igen å kommer tillbaka med fickan full av godis, haha.

Hon förbereder sprutan, gör sig klar för att sticka in nålen å hinner inte mer än att få in den när Pantera kommer på att nej men fan nu är det dax att pussas. Så lite mer godis å sen stick i nacken. Å sen ÄNNU mer godis, å ännu mer å lite till. Sen ville hon veta lite om Pantera, så vi berätta väl att hon är bland annat en fullt fungerande jakthund å det gav hon tummen upp för, hon tyckte att fler skulle jaga med sina terriers.

Sen var det tydligen dax för myspys tyckte veterinären, så hon började gosa med Pantera, som så klart svarar upp å hånglar upp veterinären, hihi. "Åååååå, Du var väl en go rackare Du" säger hon å sen borrar hon ner sitt ansikte i våran hunds päls   

Första gången vi var in dit, efter att Falun tog över kliniken, men jag är glatt överraskad, alla var himla trevliga å de tog sig tid. Inte bara stick i nacken å var god att släng upp 500:- å tack å hej. Nä, stjärna i kanten till de   

Ja nä, å så var vi på 60 års kalas i lördags kväll dårå. Svärmors gubbe fyllde år.

Hade rätt trevligt faktiskt. Blev en hel del drickande dock, som man fick känna på igår när man vakna, jävlar i min lilla låda va dåligt jag mådde, usch!

Men bara jag tagit mig igenom det värsta kände jag mig redo för att sätta på Pantera grytpejlen å sen for vi ut med henne i några timmar igen, men nada. Man kan ju inte ha flyt JÄMT heller   

Ja nä, förbereda sig för en långis med diamanterna kanske, förhoppningsvis får jag sällskap.

Ha en bra dag kära kommenterare!

Kramar// SuZZie

Tjolahopp!

I fredags fick jag å juvelerna sällskap av Åsa å lite dogs (Gramse, Ejja & Inka).  

Jag tog me kameran men fick inte till nå bilder som är värt att hurra för...

Och i lördags efter att jag jobbat så blev det till att åka till Mockfjärd (ÄNTLIGEN!!) å jaga med älskade Pantera!! Jag kände mig riktigt positiv innan vi åkte, trodde verkligen på Mockfjärd, kände på mig att det skulle hända grejer!   

Kvällen innan fyllde jag Pantera med lite extra vatten (som vanligt innan jakt) å på morgonen samma visa. När vi kom hem från jobbet 2 dl vatten igen, så varenda cell skulle få sig påfyllning för att orka göra ett så bra jobb som möjligt om det skulle behövas. Jag tog även med en flaska me vätska (vatten + en klick färskfoder).

När vi är klara så beger vi oss till Mockfjärd för att möta upp Oskar.

Jag öppnar skuffen, sätter på Pantera hennes grytpejl, hon står sen otåligt å väntar på ett "varsego" å när hon får det så flyger hon ut ur bilen.

Vi går iväg för att leta upp första grytet, men nä, tomt!

Nästa gryt, nä, tomt!

Å nästnästa, nä, tomt!

Å så höll det på i ca 20-30 gryt... Å mina ben börjar bli som gelé efter att ha flängt runt i älvslänten, fy satan vilka branta släntar det är där borta!

När vi är på väg att ge upp så försvinner Pantera nerför den snuskigt BRANTA älvslänten.

Vi börjar fundera på vars hon tog vägen så Oskar tar sig ner å hittar ett grythål å där inne skäller Pantera för fullt!!!   

"Hämta bössorna, Suzzie!" ropar Oskar!

Jag pinar iväg med mina gelében, plockar upp bössorna å ger de till Per.

Grabbarna ställer upp sig, gör sig redo. Å väntar å väntar.

Jag drar iväg ett SMS till Panteras uppfödare, men får ingen leveransrapport...

Vi ska till att testa pejlen, både Oskar å Per försöker men nä, den är helt död!!

Till slut får jag order att ropa ut Pantera. Jag tar mig ner till grytet, lägger mig mot hålet å ropar. Men det var som att försöka prata med en döv, Pantera hörde mig inte. Jag tog fram visselpipan å vissla som aldrig förr, då höll jag på att bli döv istället!

Jag ropar igen, hårdare å högre, ett par gånger. Sen reser jag mig å säger att det går inte, hon hör mig inte.

Då hör jag något närma sig å ut kommer en Pantera som såg ut att ha sett ett spöke, hon var även biten på nosryggen, men inge farligt alls.

Jag kopplar henne, å får hjälp av Oskar att ta oss upp. Å så säger han "nu tar Du Pantera å går upp samtidigt som Du pratar för att sen bli tyst", men inte fan kan jag prata sådär på beställning, haha. När jag å Oskar byter plats så att säga så hinner han bara vända sig om å ut kommer räven flygandes i 180 blås.

Oskar ger på räven två snabba smällar, ca en halvmeter från Pantera å mig å jag tror jag tänkte nåt i stil med att blir inte Pantera skotträdd nu, då blir hon det aldrig.

Hann knappt tänka klart förrän både en (svärande) Oskar å Per var borta, jävlar i min lilla låda va snabba de blev huxflux. Kvar stod jag å Pantera, paffa över vad som just hände.   

Pantera reagerade knappt när det smällde, hon var helt fokuserad på räven.

Oskars svordomar å bitterhet byttes snart ut i ett glädjetjut när Per ropar "jag hitta blod här"!

Vi började spåra. Men blodet blev bara mindre å mindre. Vi spårade i ca 300-400 meter tills det tog stopp. NU först får jag en leveransrapport, å sekunden senare får jag svar från Panteras uppfödare.   

Ett par timmar senare stod det 3 personer å en hund å synade varenda millimeter på åkern där räven sprungit för att hitta nån sketen bloddroppe.

Till slut tvingades vi ge upp å kom fram till att räven kan inte ha blivit så svårt skadad som det först såg ut, hagel är ju trots allt hagel...

Kändes surt att Panteras räv kom undan, men vi skulle göra ett nytt försök på söndan, leta rätt på den, den borde ju ligga i nåt av gryten som fanns där.

Söndan kom, jag for iväg å jobbade på morgonen, tog oss hem extra tidigt så vi kunde åka till Mockfjärd så fort som möjligt. Men ingen Oskar hörde av sig, gick inte att få tag i honom heller... Först kl.14 hörde han äntligen av sig men då var det ju redan försent att göra nåt... SURT!!!

Jaja, får väl vackert vänta till lördan som kommer, då ska vi tydligen göra ett nytt försök i Mockfjärd.

Å på söndag ska jag tydligen fota åt Actualis Kennel    Känns både skitkul men samtidigt är jag rätt nervös, man vill ju inte göra bort sig heller!! Ska be en bön för fint väder, då är det mindre risk att man gör bort sig. Men samtidigt vette fan, min kamera har spelat mig ett spratt sista tiden, vi har inte varit riktigt överrens...!

Förresten:

Min prinsessa igår innan vi skulle gå å lämna över Per´s matlåda på morgonen. Hon hade tagit beslag på bädden, så Lyqz fick vackert ta plats på golvet, han kan det där med att respektera damer   

För övrigt ser man på sista bilden hennes lilla rävskada på nosryggen, som läker hur fint som helst.

Ja nä, nu ska jag ta å göra mig iordning för en långpromenad, om man nu kommer se nåt för den tjocka dimman. Jaja, bara vi slipper se vargen får vi vara glada   

Kramar// SuZZie

Kameran å jag var inte riiiiktigt överrens idag men detta får duga   

Mina två älskade hjärtan, ååååå vad jag ÄLSKAR er!!   

Men jag SAKNAR fortfarande "bamsetussen" SÅ in i norden, känns som en kniv som vrids runt i hjärtat så fort jag tänker på henne!   

Mina ögon blir blanka så fort jag tänker på henne!!   

Jag känner mig halv utan henne...!         

Så fort jag blundar så ser jag bilden av hur panikslagen hon var när vi lämnade henne, hon som annars var lugnet själv här... Jag hatade mig själv för jag inte tog hem henne igen...

Näe, jag MÅSTE nog göra nåt snart, annars går jag sönder...!

Om jag så ska gå genom krossat glas å genom eld...!

//SuZZie   

Idag känns det lite sorgligt... Men varför?! Det slutade ju precis som det skulle...! Man slet ju sitt hår för att hitta ägaren till den "mystiske vovven", å när man till slut hittade ägaren så gick en bit av mitt hjärta sönder.

Hade jag egentligen hoppats på att hon inte hade nån ägare...?

Men en hund ser väl inte så välgödd å fin ut om den inte har nån ägare, jäkla pulver.

Ja, för varje timme hon var här så började jag hoppas att ingen skulle sakna henne...!

Direkt när hon kom hit i måndags kväll så kände jag att den här hunden är något extra, det är ingen vanlig hund. I vanliga fall är jag extra försiktig när en främmande hund kommer innanför våra väggar. Men med henne kände jag mig lugn direkt, hennes lugn smittade av sig på mig!

På övervåningen har vi Pungen (marsvinet) och Hermiz (hermelinkaninen). Men jag hade inte ens i tanken att TÄNK OM hon smakar på de...! Första gången i hela mitt liv jag upplever nåt sådant!

Per tyckte att hon kunde sova den första natten i den skitstora hundburen som står tom å öde på övervåningen eftersom vi inte kände henne, men jag bah varför det?! Hon kunde väl sova vars hon ville? Så har jag heller aldrig tänkt med en främmande hund...! Då har man alltid tagit det säkra före det osäkra, men inte med henne...!

Vart sov hon då? Jo, i vårat sovrum, på golvet intill våran säng fast dörren stod öppen...!   

Där låg hon hela natten utan att röra sig ur fläcken! Att höra hennes lugna långa andetag var så mysigt. Det var JAG som vaknade stup i kvarten den natten, för att se så hon hade det bra, medans självaste hunden låg å sov så gott...!

Tisdag morgon kom. Per for till jobbet. Jag var ut me vovven, men nä, hon skulle inte pinka eller nåt. Innan jag frös ihjäl så gick vi in igen. Jag satte mig vid datorn för att börja jakten på ägaren igen. Hon tyckte att golvet var lite läskigt, så jag fick lägga ut en handduk som hon kunde gå på.

Vovven la sig på golvet bakom min rygg å sov...!   

Gick jag in på toaletten eller så, så följde hon me, med ett lugn å med ett vakande öga. Inget nervöst "Vart ska Du? Vart ska Du? Vart ska Du?" utan mer som att "jag följer Dig för att kolla så att allt går bra, bry Dig inte om mig, jag vill bara kolla så Du mår bra"...!

När jag var tvungen att gå ner på undervåningen fick hon vara kvar uppe, inga problem, då gick hon bara lugnt in i vårat sovrum å la sig tills jag kom tillbaka! Å när jag kom tillbaka så kom hon å la sig brevid mig på golvet!!

Först kl.9:30 lyckades jag få henne att pinka ialla fall, å när det väl kom så bara kom det, måste ha känts skönt!

Eftersom ingen hörde av sig under hela dagen så bestämde jag mig för att ta henne å gå hem till min mormor en stund, ifall nån skulle känna igen henne medans vi gick där.

Min mormor blev förälskad även hon direkt, ville att vovven skulle vara kvar hos henne!

Vovven kopplade av direkt när vi kom dit, la sig mitt på golvet å sov.

Gick jag in på muggen, så stod vovven utanför dörren när jag kom ut igen.

Hon hade hela tiden koll på mig, vart jag än gick i huset. Gick hon inte efter så tittade hon efter mig.

Sen lunkade vi hem igen, ingen stoppade oss å ville ha tillbaka sin hund. Jag själv tyckte det var skitjobbigt att vara ute å gå med en hund som jag inte ägde eller hade fått tillåtelse att passa, kändes som att jag snott hunden!

Vid 15-tiden bestämde jag mig för att ringa polisen igen eftersom ingen hört av sig. Den polisen tyckte att allt jag berätta lät mysko så hon skulle ta tag i det direkt.

En halvtimme senare ringer telefonen: ägaren var hittad!! Ägaren hade ringt till polisen å anmält hunden försvunnen först kl.14

Jag ringde polisen samma kväll hon blev hittad å upplockad av snälla Helena. Vi kollade chippet, men utan resultat, jag ringde trafikinformationen men fick inte efterlysa nån ägare (man får tydligen bara efterlysa hundar), jag å många många andra efterlyste ägarn på Facebook, jag kontaktade Dalarnas Tidningar å en snäll karl fixade ihop en notis på under 5 minuter!!

Ägarn dök aldrig upp här hemma fast det var sagt att de skulle komma, så när Per kom hem sa jag att vi åker å lämnar henne istället, å då mötte vi så klart ägarn på vägen men vi fortsatte ändå.

Jag tar ut vovven ur bilen. Vi går runt för att se om vi ser nå folk. På baksidan så att säga hittar vi folk. Vovven får panik, vill bara därifrån, börjar hacka tänder precis som ett argt vildsvin, börjar dregla, börjar skaka, försöker dra sig därifrånmed mig hängandes efter!

Jag försöker prata lugnande med henne, då stannar hon upp, tittar på mig å reser sig sen upp på bakbenen å vips så var vi lika långa. Hon tittar mig i ögonen å riktigt ber mig om att ta henne därifrån å mitt hjärta går sönder en aning. Jag ville inge hellre än att ta hem henne igen!!

Jag å vovven går upp mot våran bil igen, hon riktigt drar mig upp. Hon som annars inte drog i nå koppel...!

Jag sätter mig bak i skuffen, å vips så hade jag ca 60 kg hund i knät å då viskar jag till henne att "Du kommer väl ihåg vars vi bor va...?" å sen kommer Per å jag bara "näääää vi tar med henne hem igen!!!" å då kommer ägaren precis då...

Jag lämnar över hunden, fast det tog emot.

Sen får vi höra hela historien. Vovven hade kommit till de i lördags, efter att första ägaren inte fick ha henne kvar pga klagande grannar som påstod att hon & hennes kompis terrade getterna. Så han fick välja på att avliva henne eller hitta ett nytt hem. Han bad att de som äger henne nu skulle ta henne å i lördags körde han hem henne till de, så de hade väl inget val utan tog henne (tack å lov!).

Hon fick sen bo med hönsen (hon är nämligen en boskapsvaktare som inte är präglad på människor utan djur dårå), men nånting måste ha skrämt henne i måndags för hon bestämde sig för att rymma.

Vovven var hela 5 år, det trodde jag inte me tanke på hur fina tänder hon hade! Det var en blandras mellan pyrenéer/estrela. Hon hade aldrig någonsin fått bo inne...! Så bo i någons sovrum var första gången för henne! Hon var inte förtjust att åka bil, men hon hade aldrig åkt bil tidigare heller (förrän hon blev körd till nuvarande ägaren), bara hästtransport.

Inatt drömde jag om henne...! Hon smet igen å kom hit, å fick stanna...!

Igår kväll sa jag till Per (lite skämtsamt dock) att OM hon skulle smita igen och OM hon skulle få för sig att komma hit, får hon stanna då? Å det skulle hon få, så nu går jag å tokhoppas på att hon ska sitta ute vid våran trapp en morgon, har man livlig fantasi & drömmar så har man.

Jag kan inte släppa henne ur mina tankar. En hund som henne går inte att beskriva med ord, hon måste upplevas. Var hon ens en hund? Hon var så speciell på ett så fint sätt. Hon var så otroligt snäll, den stora vakthunden var snällare än ett nyfött lamm. Hon har ett hjärta av guld å hon älskade att bli klappad ömt och bli borstad.

Jag har kvar en stor hårtuss efter henne, lukten av henne finns där, hon luktade så speciellt, å lukten av henne gör mig gråtfärdig...

Fast jag aldrig träffat henne innan så kändes det som om vi alltid känt varandra! Hon litade på mig direkt, och jag på henne, med henne vid min sida kände jag mig så jäkla trygg fast jag inte visste någonting om henne, jag visste inte heller då att hunden som låg brevid mig hade piskat upp en varg tidigare. Den stora vakthunden hade kunnat äta mig levande, hon hade kunnat dra mig genom hela byn, men hon valde att inte göra det. I mina ögon var hon den där riktiga vakthunden, hon överbeskyddade inte, hon visste när det behövde vaktas å inte, hon visste när hennes styrka behövdes å inte, inte ett pip sa hon på hela tiden hon var här, men jag riktigt kände att om hon skulle behöva låta så skulle hennes grova skall eller morr få nackhåren att resa sig, men hon behövde aldrig visa det för mig.

Det var en ära att få ha den hunden här. Å jag tror det är första gången vi inte sa att nu uppskattar vi våra egna hundar lite mer, efter att hon lämnade oss...! DET säger nästan allt om henne!

Jag både hoppas å inte hoppas att jag får träffa henne igen, jag både VILL å vill inte. Vet inte om jag skulle klara av att skiljas från henne en gång till... Löjligt va?

Det är nog lika bra att jag försöker glömma henne å gå vidare... Hur det nu ska gå till...

Å snart kanske man får höra om hur hon skyddat deras djur, man har sett varg alldeles där de bor för nån dag sen...! Å jag vet, kommer vargen dit, så kommer den inte ha en chans mot henne, å det kommer den veta så den kommer pysa därifrån innan det är försent. Det vet jag! Å är den så dum att den inte pyser därifrån, så kommer den få smaka på hennes arga humör som hon kan trolla fram när det verkligen behövs...!

Ååååå va jag önskar att jag fick borra ner mig i hennes päls igen...   

Å vad såg man i Falu Kuriren imorse då tro, jo bild å notisen om vovven...

Försöka glömma å gå vidare var det ja....!   

Hoppsan, ett till inlägg   

Blir bara mer å mer glad över Pantera...!   Jag hoppas innerligt att stämningen som är nu, aldrig någonsin tar slut. Det som sker just nu känns som en dröm, bara det att drömmen är sann   

Igår gick jag & Pantera för att möta Per, Lyqz fick vara hemma så jag kunde ägna allt åt prinsessan. Eftersom hönsen å ankan gick lösa på gården så började vi med koppel, de vill hon GÄRNA smaka lite på nämligen.

Men när vi kom förbi grannen å skulle svänga in på trähängbron så knäppte jag lös henne. Kom precis en bil som skulle upp på bron så jag lugnade mig lite å bad Pantera sätta sig så länge. Självklart gjorde hon det! Sen fortsatte vi upp på bron.

Vi lämnar bron efter en stund å traskar vidare mot jobbet, Pantera lös. Alldeles efter bron finns en hage med två hästar i bland annat. Nemas problemas!

Hon gick så jäkla fint så länge så till slut sa jag "varsegod" men nä. Så jag provade med "gå å kissa" å efter lite tvekande så pös hon iväg till dikeskanten å slog en drilleridrill å sen kom hon tillbaka till min vänstra sida som ingenting...!   

Efter en stund kommer vi till huset, där husets hund sprang ut mot oss tidigare i år å tänkte bita mig när jag försökte få bort den från mina hundar...! Ut kommer hundens husse, han tittar väldigt på oss å Pantera riktigt rycker av spänning, det var ju en MÄÄÄNISKAAA å människor ÄLSKAR hon ju!! Men jag påminde henne lite då å då om att ajjabajja å hon lyssnade kanon! Sen säger farbrorn "hej!" å jag hälsar tillbaka å då tänkte jag att nu är det kört men icke!!   

När vi passerade huset så tittade jag bakåt en stund för att se så det var lugnt. Då ser jag en mörk fläck vid vägkanten...! Min första tanke var att det var en katt, men inte kunde väl en katt vara så dum å sitta där när jag kommer med min lösa terrier...?

Vi fortsätter. Pantera hoppar ner i dikeskanten å gör lite behov, men hela tiden tittar hon på mig, ifall jag skulle vilja nåt! Jag ser att Per är på väg så jag säger hennes namn å hon kommer som ett skott. När Per närmar sig så hör hon direkt vem det är...! VÅRAN bil!!

Så medans Pantera höll på att skutta ur skinnet så fick jag passa på att påminna henne om att inte lämna min vänstra sida. Å eftersom hon var så duktig så gav jag henne ett "varsego" när Per stannade bilen å hon for iväg som skjuten ur en kanon. Glada duktiga sötunge!!   

Å visst fan var det en katt som satt där vid vägkanten...!

Å igår kväll när vi kom hem från Åsa & Bengt-Erik så skulle hundarna rastas. Jag stod där i köket å letade efter koppel, sen kom jag på att Panteras koppel ligger ju i bilen så jag bah vafaaan, behöver ju inget koppel. Så jag satte på henne sin blåa reflexsele som jag köpte i Jönköping i somras å sen for vi ut.   

Min Vargguld´s Pantera är grymmare än grym!!!   

Får se hur det blir om en stund. Är meningen att jag & Åsa å lite hundar ska gå 2-timmars Kvarnarundan igen, hundra år sen sist   Å jag har lite planer för Pantera så vi får se hur det blir...! Kameran tror jag att jag ska ta me också, vädret ser lite lovande ut för första gången på skitlänge!

Jahopp Nähäpp, det var väl lite från mig.

Förresten, igår fick jag två tröjor jag beställt för typ 2 veckor sen. Å de satt som en smäck bägge två, tror det är första gången något sitter hundra procent bra efter att jag beställt   

Denna toppen   

  Å den här tröjan fast i den här färgen (eftersom den vita inte fanns i min storlek):

Ha en fortsatt trevlig dag kära kommenterare!

Kramar// SuZZie   

Var ett tag sen man blogga. Det har bara inte blivit av, trots att det har funnits saker att skriva om. Men men, ibland klarar man sig med bara Facebook   

Kan börja med det tråkiga innan vi gör över till allt det roliga...

I lördags, 5 november, var det 1 år sen min grymt älskade Ares fick somna in...

Går inte en enda dag utan att jag tänker på honom. Saknar honom så det finns inte! Hjärtat blöder å ibland tar ångesten över. Men det enda jag kan trösta mig med, är att han slipper ha ont mer. Det är huvudsaken! Men jag önskar att jag hade fått mer tid med honom, hans liv hade ju bara börjat...   

Från 5 november 2010 timmarna innan vi for till Falun...

Jag hoppas han visste hur fruktansvärt MYCKET jag ÄLSKADE honom!!!   

Å nu över till något roligare!

Pantera... Vilken hund!!!    Är det verkligen VÅRAN hund!? Är hon verkligen verklig!? Hon är alltså ingen dröm?!

Sen dag ett har jag känt att hon var värd varenda krona, varenda mil, allt! Från dag ett har jag känt att det här ÄR en SPECIELL hund utöver det vanliga!

För varje dag gör Pantera allt för att impa på mig, göra mig stolt, göra mig glad!! Pantera å jag har nåt speciellt ihop, nåt sånt här har jag inte ens känt med Lyqz...! Pantera å jag är ett team!

Jag känner att jag litar på Pantera i ALLA lägen, å hon på mig!

Drar hon iväg på nåt trevligt spår en mörk kväll så känner både jag OCH Per oss lugna, för vi VET att hon kommer tillbaka fortare än kvickt, vi VET att hon kommer direkt om jag inte tycker att hon ska efter just det spåret.

Hon är så jäkla grym så det finns inte!!!

Ärligt talat, med handen på hjärtat, så trodde jag inte att en terrier (terrierterrier) kunde vara så in i norden härlig, snäll, mysig, speciell å så lätt att ha å göra med. Å i ärlighetens namn så är Pantera den smartaste av våra tre hundar, det är hon som är hjärnan i vår flock.

Men kan Pantera bli arg...? Svar: JA!!! När och om det behövs! Men hon har aldrig någonsin visat något mot en människa, å känner jag henne rätt så kommer hon aldrig göra det i framtiden heller. Hon är inte bytesmedveten, om det är en människa som kommer för nära, Du får gärna ta vad som helst ifrån henne. Men gud nåde den hund som kommer för nära, om det så är hennes favvobror Lyqz!

Igår på sista kvällspromenaden sa Per något som tål att tänkas på. Han tror att Pantera har mer rovdjursskärpa än vad Izon har...! Först bah nääääää, men ju mer jag tänker på det så har han fan rätt...!

På tal om sista kvällspromenaden. Det är ju ingen hemlighet att jag har Pantera lös en hel del. Men igår ville jag testa gränserna lite mer än vanligt...! Istället för att koppla henne där jag brukar i vanliga fall, så lät jag henne vara lös.

Vi kommer in i bebyggelse, å jag känner mig fortfarande lugn, hon gjorde ju precis som jag sa!

Men efter ett tag kände jag att jag ville ha FULL kontroll så jag bad henne gå fot. Varpå hon svänger in på SIN plats mellan Lyqz & mig. (Hon kan inte gå på utsidan, har hon fått för sig)

Där gick hon hela vägen hem, mellan Lyqz & mig!! Ökade hon farten lite för mycket så behövde jag bara säga hennes namn försiktigt eller knäppa me fingret så hajjade hon till å gick tebax till sin plats!

När vi kom hem var jag överlycklig å vi var överens om att Pantera är en grym liten rackare!! Jag menar: hon är en fullt fungerande jakthund (som skulle kunna sticka iväg vart som helst när som helst), har inte gått nå kurser, ingenting. Men ialla fall gör hon så gott som allt jag ber henne om!!   

Idag på dan fick jag sällskap av Åsa, foxterriern Inka å en löpande Ronja. Så jag tänkte att jag måste testa henne på dan också, med mer liv å rörelse å störningar...!

Jag knäpper lös kopplet, hon far runt med Ronja som också var lös.

Sen känner jag att nu vill jag henne nära å hon gjorde sitt bästa för att göra mig nöjd. När vi kommer upp för kullen ser vi en cyklist, skiiitbra tänkte jag! Pantera vart uppmärksam, vart nån centimeter högre MEN hon vek INTE av från sin plats! Nej, hon skötte sig grymt BRA måste jag säga!! Jag är så stolt över henne så det finns inte!!

Jag hoppas att vi får MINST 15 år till med henne. Hände det henne nåt, då skulle jag nog aldrig kunna ta mig upp igen, då skulle mitt liv krascha. Vad min prinsessa betyder för mig, går inte att beskriva med bara ord! Men hon vet så väl att jag dyrkar marken hon går på, hon är inte dum den lilla tösabiten   

Förresten, det är inte bara jag som är stolt över denna guldklimp, även hennes uppfödare Marie:

http://varggulds.blogspot.com/2011/11/pantera.html

Nej, nu ska jag kolla så att guldklimpen torkat för snart ska vi gå å möta upp Per   

Ha en fortsatt trevlig dag kära kommenterare!

Kramar// Lycklig SuZZie