Idag känns det lite sorgligt... Men varför?! Det slutade ju precis som det skulle...! Man slet ju sitt hår för att hitta ägaren till den "mystiske vovven", å när man till slut hittade ägaren så gick en bit av mitt hjärta sönder.

Hade jag egentligen hoppats på att hon inte hade nån ägare...?

Men en hund ser väl inte så välgödd å fin ut om den inte har nån ägare, jäkla pulver.

Ja, för varje timme hon var här så började jag hoppas att ingen skulle sakna henne...!

Direkt när hon kom hit i måndags kväll så kände jag att den här hunden är något extra, det är ingen vanlig hund. I vanliga fall är jag extra försiktig när en främmande hund kommer innanför våra väggar. Men med henne kände jag mig lugn direkt, hennes lugn smittade av sig på mig!

På övervåningen har vi Pungen (marsvinet) och Hermiz (hermelinkaninen). Men jag hade inte ens i tanken att TÄNK OM hon smakar på de...! Första gången i hela mitt liv jag upplever nåt sådant!

Per tyckte att hon kunde sova den första natten i den skitstora hundburen som står tom å öde på övervåningen eftersom vi inte kände henne, men jag bah varför det?! Hon kunde väl sova vars hon ville? Så har jag heller aldrig tänkt med en främmande hund...! Då har man alltid tagit det säkra före det osäkra, men inte med henne...!

Vart sov hon då? Jo, i vårat sovrum, på golvet intill våran säng fast dörren stod öppen...!   

Där låg hon hela natten utan att röra sig ur fläcken! Att höra hennes lugna långa andetag var så mysigt. Det var JAG som vaknade stup i kvarten den natten, för att se så hon hade det bra, medans självaste hunden låg å sov så gott...!

Tisdag morgon kom. Per for till jobbet. Jag var ut me vovven, men nä, hon skulle inte pinka eller nåt. Innan jag frös ihjäl så gick vi in igen. Jag satte mig vid datorn för att börja jakten på ägaren igen. Hon tyckte att golvet var lite läskigt, så jag fick lägga ut en handduk som hon kunde gå på.

Vovven la sig på golvet bakom min rygg å sov...!   

Gick jag in på toaletten eller så, så följde hon me, med ett lugn å med ett vakande öga. Inget nervöst "Vart ska Du? Vart ska Du? Vart ska Du?" utan mer som att "jag följer Dig för att kolla så att allt går bra, bry Dig inte om mig, jag vill bara kolla så Du mår bra"...!

När jag var tvungen att gå ner på undervåningen fick hon vara kvar uppe, inga problem, då gick hon bara lugnt in i vårat sovrum å la sig tills jag kom tillbaka! Å när jag kom tillbaka så kom hon å la sig brevid mig på golvet!!

Först kl.9:30 lyckades jag få henne att pinka ialla fall, å när det väl kom så bara kom det, måste ha känts skönt!

Eftersom ingen hörde av sig under hela dagen så bestämde jag mig för att ta henne å gå hem till min mormor en stund, ifall nån skulle känna igen henne medans vi gick där.

Min mormor blev förälskad även hon direkt, ville att vovven skulle vara kvar hos henne!

Vovven kopplade av direkt när vi kom dit, la sig mitt på golvet å sov.

Gick jag in på muggen, så stod vovven utanför dörren när jag kom ut igen.

Hon hade hela tiden koll på mig, vart jag än gick i huset. Gick hon inte efter så tittade hon efter mig.

Sen lunkade vi hem igen, ingen stoppade oss å ville ha tillbaka sin hund. Jag själv tyckte det var skitjobbigt att vara ute å gå med en hund som jag inte ägde eller hade fått tillåtelse att passa, kändes som att jag snott hunden!

Vid 15-tiden bestämde jag mig för att ringa polisen igen eftersom ingen hört av sig. Den polisen tyckte att allt jag berätta lät mysko så hon skulle ta tag i det direkt.

En halvtimme senare ringer telefonen: ägaren var hittad!! Ägaren hade ringt till polisen å anmält hunden försvunnen först kl.14

Jag ringde polisen samma kväll hon blev hittad å upplockad av snälla Helena. Vi kollade chippet, men utan resultat, jag ringde trafikinformationen men fick inte efterlysa nån ägare (man får tydligen bara efterlysa hundar), jag å många många andra efterlyste ägarn på Facebook, jag kontaktade Dalarnas Tidningar å en snäll karl fixade ihop en notis på under 5 minuter!!

Ägarn dök aldrig upp här hemma fast det var sagt att de skulle komma, så när Per kom hem sa jag att vi åker å lämnar henne istället, å då mötte vi så klart ägarn på vägen men vi fortsatte ändå.

Jag tar ut vovven ur bilen. Vi går runt för att se om vi ser nå folk. På baksidan så att säga hittar vi folk. Vovven får panik, vill bara därifrån, börjar hacka tänder precis som ett argt vildsvin, börjar dregla, börjar skaka, försöker dra sig därifrånmed mig hängandes efter!

Jag försöker prata lugnande med henne, då stannar hon upp, tittar på mig å reser sig sen upp på bakbenen å vips så var vi lika långa. Hon tittar mig i ögonen å riktigt ber mig om att ta henne därifrån å mitt hjärta går sönder en aning. Jag ville inge hellre än att ta hem henne igen!!

Jag å vovven går upp mot våran bil igen, hon riktigt drar mig upp. Hon som annars inte drog i nå koppel...!

Jag sätter mig bak i skuffen, å vips så hade jag ca 60 kg hund i knät å då viskar jag till henne att "Du kommer väl ihåg vars vi bor va...?" å sen kommer Per å jag bara "näääää vi tar med henne hem igen!!!" å då kommer ägaren precis då...

Jag lämnar över hunden, fast det tog emot.

Sen får vi höra hela historien. Vovven hade kommit till de i lördags, efter att första ägaren inte fick ha henne kvar pga klagande grannar som påstod att hon & hennes kompis terrade getterna. Så han fick välja på att avliva henne eller hitta ett nytt hem. Han bad att de som äger henne nu skulle ta henne å i lördags körde han hem henne till de, så de hade väl inget val utan tog henne (tack å lov!).

Hon fick sen bo med hönsen (hon är nämligen en boskapsvaktare som inte är präglad på människor utan djur dårå), men nånting måste ha skrämt henne i måndags för hon bestämde sig för att rymma.

Vovven var hela 5 år, det trodde jag inte me tanke på hur fina tänder hon hade! Det var en blandras mellan pyrenéer/estrela. Hon hade aldrig någonsin fått bo inne...! Så bo i någons sovrum var första gången för henne! Hon var inte förtjust att åka bil, men hon hade aldrig åkt bil tidigare heller (förrän hon blev körd till nuvarande ägaren), bara hästtransport.

Inatt drömde jag om henne...! Hon smet igen å kom hit, å fick stanna...!

Igår kväll sa jag till Per (lite skämtsamt dock) att OM hon skulle smita igen och OM hon skulle få för sig att komma hit, får hon stanna då? Å det skulle hon få, så nu går jag å tokhoppas på att hon ska sitta ute vid våran trapp en morgon, har man livlig fantasi & drömmar så har man.

Jag kan inte släppa henne ur mina tankar. En hund som henne går inte att beskriva med ord, hon måste upplevas. Var hon ens en hund? Hon var så speciell på ett så fint sätt. Hon var så otroligt snäll, den stora vakthunden var snällare än ett nyfött lamm. Hon har ett hjärta av guld å hon älskade att bli klappad ömt och bli borstad.

Jag har kvar en stor hårtuss efter henne, lukten av henne finns där, hon luktade så speciellt, å lukten av henne gör mig gråtfärdig...

Fast jag aldrig träffat henne innan så kändes det som om vi alltid känt varandra! Hon litade på mig direkt, och jag på henne, med henne vid min sida kände jag mig så jäkla trygg fast jag inte visste någonting om henne, jag visste inte heller då att hunden som låg brevid mig hade piskat upp en varg tidigare. Den stora vakthunden hade kunnat äta mig levande, hon hade kunnat dra mig genom hela byn, men hon valde att inte göra det. I mina ögon var hon den där riktiga vakthunden, hon överbeskyddade inte, hon visste när det behövde vaktas å inte, hon visste när hennes styrka behövdes å inte, inte ett pip sa hon på hela tiden hon var här, men jag riktigt kände att om hon skulle behöva låta så skulle hennes grova skall eller morr få nackhåren att resa sig, men hon behövde aldrig visa det för mig.

Det var en ära att få ha den hunden här. Å jag tror det är första gången vi inte sa att nu uppskattar vi våra egna hundar lite mer, efter att hon lämnade oss...! DET säger nästan allt om henne!

Jag både hoppas å inte hoppas att jag får träffa henne igen, jag både VILL å vill inte. Vet inte om jag skulle klara av att skiljas från henne en gång till... Löjligt va?

Det är nog lika bra att jag försöker glömma henne å gå vidare... Hur det nu ska gå till...

Å snart kanske man får höra om hur hon skyddat deras djur, man har sett varg alldeles där de bor för nån dag sen...! Å jag vet, kommer vargen dit, så kommer den inte ha en chans mot henne, å det kommer den veta så den kommer pysa därifrån innan det är försent. Det vet jag! Å är den så dum att den inte pyser därifrån, så kommer den få smaka på hennes arga humör som hon kan trolla fram när det verkligen behövs...!

Ååååå va jag önskar att jag fick borra ner mig i hennes päls igen...   

Å vad såg man i Falu Kuriren imorse då tro, jo bild å notisen om vovven...

Försöka glömma å gå vidare var det ja....!   

 

Jill och blandrasligan

16 november 2011 09:55

Lyckligt slut. Du är allt en bra djurvän. Fortsätt tro på dig själv. Vad tyckte Pantera om den lilla damen som kom hem till er? Kram på er

http://www.123minsida.se/blandrasligan

SuZZie

16 november 2011 10:00

Tack snälla!

 

Eva

16 november 2011 14:33

Personligen tycker jag inte du ska glömma och gå vidare ännu. Håll kontakten med dom som har henne nu eftersom man inte vet hur det kommer att gå för dom att ha henne. Tala om att om det skulle vara så att de inte vill/kan ha henne så har hon ett hem hos er........Finns så mkt som kan hända.....som gör att hon kanske kommer tillbaka....Bättre att säga som det är till dom....dom borde få läsa det du skrivit.....

 

Marie

16 november 2011 14:37

Du skulle behållit hunden :P Skämt å sido, vilket engagemang du la ned på henne ! Hon kommer säkert igen ;) kram

http://varggulds.blogspot.com

 

Sara

16 november 2011 15:15

Du är en godhjärtad människa <3

http://lunaqueen.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggtorka Deluxe. Eller har jag det? Facebook har fått agera blogg sista månaderna. Har fått mer respons där än vad jag någonsin fått här så därför har det väl blitt som det blitt. Får se om jag lägger ner bloggen, eller hur jag gör. ...

Mitt liv... Det suger just nu... Rätt hårt... Man kanske kan säga att jag är nere i en rätt djup svacka nu... Vet varken ut eller in... Vill inte prata om det... Vill prata om det... Men kan inte... Vet inte vad jag vill... Vet inte vad jag kän...