Tjabba tjena!

Tror jag stryper en viss vit zebrafink snart, hon börjar bli liiiite tjatig med sin enformiga melodi. Tur för henne att hon är så söt   

Jaja, annars då? Trött hela tiden och ingen ork till nånting, men annars är det okej.

I fredags kväll innan jag lånade ut kameran (första å sista gången, det var som Ingrid sa när jag träffade henne utanför ICA "att låna ut kameran för Dig är som att hugga av Dig ena benet" å det stämmer verkligen! Så det gör jag inte om, stämningen blev inge vidare här hemma när jag gick å längtade efter min kamera. Man inser inte vad man har förrän man förlorar det!) så var vi iväg och skulle simträna Pantera

Gick väl sådär... Kommer hon nån gång lära sig att simma riktigt...?   

Per hade hand om kameran:

Hemma innan vi åkte.

MEN stundvis KAN hon faktiskt simma riktigt...! Men hon verkar föredra plaskvarianten...

(Den bjussar jag på...!) Pantera är på väg ut för "forsen", därav minen.

Sen var det dax för älskade pansargrisen att simma lite.

Sen var det dax att bege sig hemåt, DYNGSUR å jävlig.

Sen har det väl inte hänt så mycket mer tror jag.

Vi har fiskat. Varit till skogs. Jobbat. Varit till Borlänge igen.

Snart borde man ta tag i huset också, rajraj väntas till helgen. Markand på våran väg på lördagen å till kvällen blir det grillning här hos oss för att sen bege oss till Parken. Är det tänkt.

Vart inge Parken förra året... Pga Ares & Lyqz...

Igår kväll fick jag en sån där "Ares-Panikångest-Attack" när vi åkte till stället där Aset tuggade sönder honom... Allt spelades upp i mitt huve igen, jag kände ångesten, ilskan, rädslan, hatet, sorgen. Ja precis allt kom tebax igen... Till å me stunden då vi var till veterinären med honom allra sista gången spelades upp i mitt huve...

Tänker, pratar eller skriver jag om honom så får jag kämpa bort tårarna som bara vill sprängas fram än idag, det gör så jävla fruktansvärt ont att han inte finns mer, att allt blev som det blev. Jag saknar honom så hjärtat sprängs snart.   

Det känns inte lättare trots att det precis idag är 8 månader sen han lämnade oss.   

Än idag kan jag gå å lukta på hans halsband för att känna hans lukt...

Jag saknar min hund så jävla mycket så det går inte ens att beskriva med ord så varför ens försöka?

Kommer aldrig glömma dagen då mamma fixade så han kom hem till oss, det var som en saga, så overkligt!

Han var sötast av de alla, såååå fin, våran prins   

Hans ögon var de snällaste man kunde hitta   

Sen kom tiden som skulle förändra våra liv för alltid...

Tack å lov rörde Lyqz aldrig den stocken...!

Det som hänt Ares har satt sig djupt inom mig. Jag överbeskyddar numera våra hundar mot andra hundar.

Känner jag att jag inte kan lita på en okänd hund till 210% så får våra hundar inte träffa den hunden.

Å jag vet att min osäkerhet förs över på hundarna, men jag kan inte rå för att jag känner som jag gör. Jag vill helt enkelt aldrig mer se nån av våra hundar bli söndertuggad.

Nu tar jag hellre det säkra före det osäkra, för våra hundars skull!

Kommer aldrig förlåta mig själv för att jag lät den dogo canariotiken komma in i vårat hem, aldrig någonsin! Hatar mig själv för att jag tog hem henne!

Jag har lärt mig några läxor genom att ha haft Ares i mitt liv.

Den tunga vägen...

Men han fick mig även att älska rasen, å jag skulle faktiskt vilja ha en DC igen. Eller vill jag verkligen det? Jag vill ju bara ha MIN ARES tillbaka...!

Däremot vill jag ha en stor hund igen, det vill jag. Jag saknar det stora liksom. Men det blir inte idag, Det blir inte imorrn. Det blir inte nästa vecka. Det blir när jag är redo. Å blir jag nånsin redo? Jag vet inte.

Jag vet bara att det här gör så sjukt ONT än. Så fruktansvärt jävla ONT.

Ares, jag kommer alltid att älska & sakna Dig. Ingen kommer någonsin kunna ta Din plats från mitt hjärta. Önskar så att jag fick krama om Dig hårt en sista gång, bara en sista gång...         

Näe... Ta tag i huset var det... Orka...

Ha en fortsatt bra dag kära kommenterare!

Kramar// SuZZie