Mitt liv... Det suger just nu... Rätt hårt...

Man kanske kan säga att jag är nere i en rätt djup svacka nu...

Vet varken ut eller in... Vill inte prata om det... Vill prata om det... Men kan inte...

Vet inte vad jag vill... Vet inte vad jag känner...

Vet bara att livet suger nu, hårt, men det är väl bara att gilla läget å försöka se glad ut...

Det ska väl ordna sig, NÅN gång...?

Igår när Per skulle komma hem från jobbet så skulle vi till ön å kolla lite gryt snabbt, jag kände mig inte alls taggad... När vi kom fram satte jag på Pantera pejlen, stänger skuffluckan å börjar gå mot första grytet, där en räv varit in å vänt typ. På väg till grytet var Pantera skiiitglad, hon skulle bara leka, hon ville leka "polishund" med mig   

Å jag var inte sen att hänga på så jag fick vara "tjuven" dårå   Men fjanta oss för mycket kunde vi ju inte, skulle ju kolla gryt... Men inge intressant, så jag å Pantera börja busa igen, Följa John över åkern vart det, jag spätta på efter Pantera som en skållad antilop. Kolla lite mer gryt men nada. Sen när vi ska hoppa in i bilen säger jag till Per att vi kan ju åka å kolla minkfällan, sagt å gjort, men den var tom. Jag å min älskade terrier pös vidare till ett gryt, där hon vart in en gång förut, å skällt men kommit ut efter 30-45 minuter. Å ingen annan hund har fastnat där förut heller så jag tvekade inte på att släppa lös henne strax innan kl.17... Något som jag snart skulle få ångra bittert... Redan strax innan första timmen kände jag att det här är inte bra, NÅNTING är knas, riktigt knas...! Per bestämmer sig för att åka iväg å fixa nya batterier till ficklamporna. Jag stannar kvar å drar iväg ett sms till Andre. Timme nummer två kommer, nu är jag riktigt riktigt orolig. Å nu ringer Andre för att höra hur det går, å det var så grymt skönt att prata med någon, fast jag blev liiite putt på honom stundvis, hihi. "Äh, hon kommer väl ut när hon börjar bli trött", oj oj oj!  

Timme nummer tre infaller...! Värsta timmen! Jag sitter där på stenen jag suttit på alla timmar å glor rätt in i en annan sten precis som värsta psykfallet, Panteras skall övergår i ett yl, som jag fortfarande kan höra i mitt huve, ett yl som var så sorgligt å ångestladdat...! Jag vakna till, rös i hela kroppen, hoppar ner från stenen å bara segnar ihop på backen med världens ångest, jag bryter ihop. Försöker för miljonte gången att ropa hennes namn, men jag får inte fram det längre, går bara inte. Per lämnar brasan som han försökte få liv i å kommer fram till mig, han ville att jag skulle resa mig, han sa att han älskade mig, att jag skulle krama honom men jag var helt borta först, allt mitt hopp om att få ut min hund levande dog där å då!! Jag såg hela Panteras korta liv passera revy i min skalle, försäkringspengarna jag skulle få för henne men som var HELT värdelöst för mig. Vad i helvete skulle jag me de tusenlapparna till!?!? Jag ville inte ha några jävla pengar, jag ville ha MIN HUND!! Panteras yl blir tysta, helt tyst... Som knivhugg i mitt hjärta, som vreds runt! Per försvinner iväg för att prata med de som äger hästarna å korna på ön. Jag sitter kvar, å bara glor på ingenting, jag var så in i helvete knäckt. Jag tänkte på våran tysktik Ina som efter 5 timmar i ett gryt blev så söndertuggad att hon fick avlivas, jag tänkte på René å hans tyskhane Utzo som också fastna i ett gryt men som inte klarade sig, jag tänkte på Anna vars tysktik Zafira försvann kring nyår men som kom tillbaka till slut. Mitt i mina mörka tankar börjar Pantera yla igen, å mitt hjärta blödde som aldrig förr, när hon sen blir tyst igen kommer Bengt-Erik...! Han började genast försöka få mig på bättre tankar, å jag ville så gärna tro att vi skulle ha sån tur som en av hans valpköpare just haft, men VARFÖR skulle VI ha tur!? Bengt-Erik börjar pejla för fulla muggar, får kontakt. Per kommer tillbaka, de börjar gräva där det gick att gräva, men det tog snart helt stopp pga en sten... Efter en stund kommer de som äger korna, för att se om de kunde hjälpa till. Men det fanns inte SÅ mycket lösningar att komma me när våran hund låg under MASSA stora stenar, så de gick snart hem igen... Andre sms:ade då å då, å det värmde så, att känna att det faktiskt fanns fler som verkligen brydde sig!! Timmarna gick... Nu fanns det bara EN lösning kvar: en traktor som kunde flytta stenarna å gräva fram vår hund...! Per fixade fram ett nummer till Gräv-Alf, ringde honom å bad om hjälp. Å inte trodde jag att han skulle komma redan då, men det gjorde han!! Runt 22:40 tog han första grävtaget, började röja så han kom fram me traktorn. När han började gräva kring platsen där Pantera befann sig... DÅ jävlar kände jag att jag hade ett hjärta, den hjärtklappningen slår ALLT!! Den spykänslan jag hade då slår alla magsjukor i världen!! TÄNK OM han klyver Pantera på mitten...!!!! Fan alltså, å sen ser jag något vitt där nere, då trodde jag hjärtinfarkten var ett faktum, jag var helt säker på att jag såg en död Pantera...! Men det var snö!! Jag var tvungen att gå undan ett tag, för att andas lite. Å då får jag ett sms från herr Eggimann: "Hej det är René. Jag hörde att terriern fastnat o undrar hur det går? Håller tummarna o behöver ni hjälp så hör av er!" å mina ögon blev blöta IGEN. Å ett av sms:en från Andre gjorde inte saken torrare hellre: "Nu känns det bra värdelöst på jobbet önskar jag kunde hjälpa att skyffla sten", då vart ögonen blöta IGEN!! Att känna den omtanke å det stödet jag kände igår kväll, fiiiiifan va tacksam jag ÄR!! Efter ca 1 timmes grävande me traktorn så kom det plötsligt en parson russell terrier flygandes ur grytgången, men precis när Per ska fånga henne i farten så vänder sig den STORA stenen mot Pantera å hennes ena bakben fastnar!!! Då bara tystnar allt för mig, allt bara stannar till, jag står som förlamad...! Per försöker hålla Pantera still, men hon sprattlar för glatta livet å jag hör Per ropa på Bengt-Erik att komma. Å sen hör jag mitt namn å att jag ska skynda mig ner. Precis när jag kommer ner får de lös Pantera å när Per räcker över Pantera till mig bara släppte allt för stunden, jag kände en otrolig spykänsla, jag skakade som ett asplöv, kunde knappt gå. Jag bara ställer mig å kramar om den skitiga å glada vovven, loppor bekom mig inte för 5 öre just då. Det var bara sååååå JÄVLA SKÖNT att få hålla om sin hund, som man ärligt talat inte trodde man skulle få hålla i levande igen!!! När jag tagit mig upp för stenarna å kommit fram till att Pantera var helt oskadd, så var jag ju tvungen att sms:a Andre  

Gräv-Alf, som numera är min stora idol, åkte hemåt. Jag, Per å Bengt-Erik typ satte oss ner me Pantera å pysslade om henne lite, hon ville jaga snöbollar...! Hon var HUR pigg som helst. Pissnödig å skitnödig var hon också, hihi. Men hon mådde bra, å det var huvudsaken!! Väl hemma tvättade jag Pantera, traktorn har satt sina spår i henne för nu är badkaret lite jobbigt när jag kommer åt sidan på badkaret å det dunkar å slår. Vid halv 2 inatt vart det sängen, å så klart skulle Pantera sova med oss. Vart typ ingen sömn inatt, fast jag var dötrött så bara gick det inte, men att ligga å lyssna å höra på Panteras andetag, det var julafton det. Att ligga sked med henne på morgonkvisten vid halv 5, det var också julafton. Att bara kunna ta på henne var julafton! Men sen kom plogbilen...! Den reagerar hon också på nu... Ljudet från den påminde om när skopan skyfflade sten igår. Men det där ska nog inte vara några problem att jobba bort. Vår hund överlevde helvetet oskadd, vad mer kan vi begära!?!?   

Idag är jag sjukt trött & glad. Pantera är oförskämt pigg & glad...!    Jag kommer vara evigt tacksam för hjälpen å stödet vi fick av vissa igår!!!   Bengt-Erik, Gräv-Alf, Andre, René! Gulle er!!! Jag fick tillbaka min hund, å jag är just nu lyckligast i världen!! Men nu behöver jag bearbeta det som hände igår, det blir inge jakt för Pantera på ett tag. Å den dan det blir jakt för henne igen, då kommer jag vara grymt noga med vilka gryt hon får krypa ner i, minsta tvekan å det blir inget! Å några fler stengryt, vare sig det är naturliga stengryt eller icke naturliga stengryt, blir det ALDRIG mer! Nej, nu ska jag försöka äta nåt, inte för att jag tror att det kommer gå, men man lär försöka. Tack för mig!

Vakna med ont i ena knät imorse men vafan gör det när humöret är på TOPP!!!   

SKIIIITMYCKET myror i mitt huve nu, både goda & onda myror... Så mycket myror att jag bestämt mig för att inaktiverat mitt Facebook-konto...! Det trodde jag aldrig skulle hända mig kan jag säga, inaktivera Facebook, finns ju liksom inte...! Men måste göras ett tag för att mitt huve ska få rensas från både det ena å det andra.

Ska försöka göra mitt bästa för att kunna hålla mig ifrån Fejjan resten av veckan, trots att det kliar i fingrarna redan NU, minuter efter att jag inaktiverat...

Men det blir bäst så här...! Tror jag.

Kramar//